anledningar att jag skulle bli en fantastisk mamma #2

när jag var liten längtade jag massor efter den här dagen för det lät så roligt när alla sa att det var dánföri-dánföri-dópparrri-dán på skorrande småländska. sen va dánföri-dánföri-doppari-dán slut och den värsta och längsta dagen på hela året segade och släpade sig förbi. och sen, äntligen, när tomten så till slut kom klockan åtta på julaftonskvällen vågade jag ändå inte titta honom i ögonen, än mindre övertyga honom om att jag hade varit snäll! på sin höjd kunde jag hyperventilera fram ett hej under alla tårar. efter några år förstod jag dock att tomten bara var bluff och båg. och varje år efter det undrar jag i mitt stilla sinne varför man ska lura alla ungar att tro på existensen av en uppenbart livsfarlig varelse med ett ansikte som snidat av en blind vaxskulptör. är det för att hålla ungarna i schack två veckor innan jul eftersom tomten bara kommer om man är snäll? är det för att de ska lära sig att tro på någonting alls, eller för att det är så gulligt när de vaggar fram mot tomten med runda ögon och utsträcka händer? är det för att få se reaktionen i ungarnas ögon när man at some point snuvar undan mattan och säger HAHAAAA han finns inte alls!

gåtorna är många. men efter min långa undran har jag inte kommit på någon enda bra anledning att få världens ungar att tro på tomten. vet du nåt kan du säga till mig, jag vill ju inte missunna mina framtida barn att få uppleva denna tilldragelse om det gör att de blir välartade barn i slutändan.

 
all frid allt lugn
alla önskningar om en underbar jul
önskar

syster signe