jag tjatar och tjatar men förstår jag själv ens hur stort det är?

tänka sig att det finns en gud som sitter just nu och betraktar mig
en gud som följer mina tankegångar utan att jag behöver be honom lyssna
en gud som är så nära mig att han till och med känner mina känslor tillsammans med mig
en gud som älskar mig med kärlek som är så stor att den inte är mänsklig och omöjlig att förstå
en gud som är trogen mot mig på ett sätt som inte existerar i världen idag
en gud som vill mitt bästa och låter bli att svara på böner som han vet inte är bra för mig
en gud som önskar att jag utvecklas och svarar därför på böner som han vet kommer leda mig rätt
en gud som inte vill något hellre än att jag ska längta efter honom och tycka att han är lite shysst som skapade mig och världen
en gud som tänkte på just mig när han dog
en gud som inte ändrar sig en vacker dag och säger att han tar tillbaks alltihop och att jag får klara mig själv