en mycket stilig och proper okänd dam log oväntat mot mig på ica. helt oprovocerat! - maken till fräckhet, att göra folk osäkra på det där viset. där stod jag bara snällt i kö med min mjölk. jag förstod verkligen inte varför hon såg så from och vänlig ut för jag hade ju bara smutsigt hår och en lerig lonka under armen! jag misstänkte med ens att jag gick omkring med en halv morot mellan tänderna, att hon förväxlade mig med ett sedan länge förlorat barnbarn eller att tanten helt enkelt var lite tokig.

det kan tänkas att jag är en aning mer konspiratorisk än genomsnittet, men nog tillhör det väl inte vanligheterna att folk är trevliga mot främlingar sådär! sorgligt nog! den stackars gumman ville ju bara sprida lite glädje. nu arkiveras härmed dagens konstaterande: vi borde börja le mera mot främlingar.

för tänka sig att det fanns stollar som efter lite svensk misstänksamhet blir så förtjusta över oväntad ica-vänlighet att man får en plötslig lust att vissla schuberts militärmarch hela vägen hem.