sedan jag kom till nyköping har jag varit hos polisen fler gånger än jag varit sammanlagt i hela mitt liv. tänk om jag fått en tia för alla gamla trallcyklar som blivit stulna i den här stan.  sedan min sista rövades bort har jag letat och letat efter en ny livskompanjon, men det har inte funnits någon enda jag kunnat tänka mig adoptera. i tre månader, och niente. förra veckan tappade jag gnistan och funderade en stund på att hoppa från kyrktaket så jag åtminstonde skulle få åka rullstol eller något annat på hjul hem.

så i förrgår sa jag uppgivet i min hemgrupp att vi kunde väl be för att jag skulle hitta en cykel snart. det i sig kändes ju lite fånigt. liksom ska jag störa gud med mina bekymmer kan man väl tycka att man ska dra på lite iallafall och be om en jordenruntresa eller helande från nån livshotande sjukdom eller så!

men vi bad lite, och så gnällde jag lite för nådig pastor också och sa att De kunde väl också be. det skulle De göra.

i morse vaknade jag sur och vresig som vanligt, höll på att som bäst att glupa i mig det sista av morgonkaffet och skulle just till att knöla ihop tidningen när blicken föll på denna uppenbarelse.

jag har sett ungefär en miljon sådana annonser men i morse visste jag att den där var min. och i eftermiddags sprang jag hela vägen till stenkulla och mötte min nya livskamrat!

väldigt fånig såg jag ut där jag kom rullande med mungiporna vid öronen (jag vet det för jag såg min spegelbild i icas panoramafönster). väldigt bra föredöme är jag väl också som alltid tjatar på mina barn att inget är för litet att be gud om, och själv kom jag inte på tanken ens att be honom om en cykel. bra att minnas i framtiden, att det inte ens tog två dagar för Gud att fixa fram något som jag inte kunde hitta på tre månader.

har hittat en hemsida med sveriges allmänna högtidsdagar! de kristna högtiderna är tjusigt rödmarkerade, och gröna de dagar som valts ut som de mest angelägna ting med störst anledning att firas i sverige.

så glöm för all del inte att skriva upp dessa dagar i kalendern:

the christian way:

27 maj pingstafton
31 okt alla helgons dag

25 dec juldagen

 

the swedish way:

19 november internationella toalettdagen

25 maj handdukens dag ...

6 oktober internationella dagen för boende-och bebyggelsefrågor ...

1 juli falukorvens dag

och just det, på onsdag firar vi också internationella rabiesdagen,
kan vara bra att komma ihåg.


svensken ska iallafall ska ha lite cred, vi har insett att klart man ska hurra för det lilla i livet som handdukar och potatisar! det finns ju annars en svensk överhängande risk att man kurar in sig i måndagsångest och höstdepressioner och förkylningselände och struntar högaktningsfullt i allt vi kan vara glad över. i morse vaknade vi till exempel och såg att det blivit höst. det var måndag igen, det var förkylningstider och risken för snuva 200 %. men för sketan folk,

 

 

fridens hälsningar!

syster signe

 

 

 

min farfar heter lennart. han föddes 1931.
"och de sa ja säge dej lille parvel, de va minsann hårdare å leve i smålann på den tida."
ibland saknar jag hemma enbart för att få fara ut och sitta i farmor & farfars handbroderade kök och lyssna på deras inbitna småländska. särskilt älskar jag när farfar blir lite sentimental och berättar om barndomen.

en gång till exempel berättade farfar om handlarbilen som kom till byn en gång i veckan. farfar hade (sex år gammal) slitit ihop pengar på en bondgård för att ha råd att köpa en sockerbulle till sig och sin syster. en dag kom handlarn förbi, och de små syskonen väntade lyckligt vid vägkanten. då kom plötsligt en tjock välbärgad farbror från storgården intill, tränger sig före farfar och begär att få köpa alla sockerbullar handlarn har med sig. lilla farfar i sina trasiga skor grät en skvätt, men farbrorn gick nöjt iväg med alla bullarna.

den lymmeln, säger farfar och slår näven i bordet.

farfrar finns inte kvar för alltid, deras minnen kan leva kvar en hel evighet.
ha en bra dag och gå och ring farfar om du har en, det tycker jag.

 

syster signe

igår snubblade jag över en bibeltext som handlar om att känna hopp när alla fysiska omständigheter är värdelösa och man är sjuk och miserabel i kroppen, eftersom det som händer inuti människan är det som är viktigast för gud.

å vilket bra bibelord tänkte jag. passligt nog var en drös människor influensiga den här dagen, och då tänkte jag vara lite snäll och uppmuntrande genom att skicka iväg bibelordet till dem som facebookade om snor och feber.

var aldrig någonsin lite snäll och uppmuntrande genom att skicka iväg bibelord utan att dubbelkolla vilket bibelord du faktiskt skickar.

för om man glömmer bort att skriva en siffra, eller tar fel på en liten bokstav i bibelordet kan det istället hända att man råkar skicka en sträng uppmaning att den som läser minsann ska lyda regler som anstår en kristen, och ta mig till föredöme om de inte vill bli uppläxade med käppen.

hur länge har du varit det -
och
varför då?!

idag har jag varit vegetarian i sju år och jag har fortfarande inte kommit på något klatschigt svar på fråga nummer två. det är bedrövligt, det är ju inte som att jag inte haft tid att fundera.

vanligtvis säger jag någonting melankoliskt i stil med ska en samling oskyldiga varelser verkligen has ihjäl när jag bevisligen kan bli mätt på angenämare sätt! inte riktigt så pretentiöst kanske, men kanske skulle jag börja med det. för att ge det lite extra vuxen stuns liksom. plus att det rimmade och ett litet rim slår aldrig fel!

i frikyrkliga sammanhang känner alla varandra. jag har fortfarande inte bestämt mig för om jag tycker det är jättetrevligt eller jättelame. å ena sidan; det är trevligt om man lär känna någon och man har 100 gemensamma bekanta som man kan bräka om en stund. å andra sidan; det är ganska läskigt när vi är så få att folk kan ha den närmast ohälsosamt goda koll på varandra som idag.

förra veckan pratade jag med en vän vars pastor på andra sidan landet visste vem jag var! gaahh! hur då!? vem är han och vad vill han mig!

igår pratade jag med en kompis hemma i småland som hade lärt känna en nyinflyttad vän i sin församling. nämen vad trevligt vad heter hon. jaså hon, vi gick på samma folkhögskola.

 

ibland undrar jag om det ens är möjligt att hitta någon frikyrkling som man inte har något som helst samband med. vad ger det egentligen, typ, 50 sektpoäng?

 

det är tur att vi är helt normala människor. egentligen. som man inte alls behöver vara rädd för. egentligen

systersigne

tantstickad brun tröja, 19 kr kupan
trasiga blå mjukisbrallor, 49 kr ullared
grå benvärmare jag kasat ner över fötterna i brist på rena strumpor

och du.

jesus loves me, this I know
for the bible tells me so

det sitter allt bra fint att tänka på det när jag ligger här på altangolvet och vinkar med tårna till alla fina kostymnissar som går förbi.

 

 

 

förut ringde en kvinna i församlingen som jag alltid blir så glad av att prata med. idag berättade hon bland annat om hur det var på hennes tid när man var ung i pingstkyrkan.

vad ska jag säga.
det var hårdare förr.

förr tog ungdomsledaren ifrån en alla smycken man hade på sig eftersom prydnader var synd, då blev man portad ut från kyrkan om man inte bar hatt, och hade någon vågat sig på att klippa håret riskerade man bli utesluten ur församlingen.

plötsligt förstod jag varför några av de äldre i församlingen kan snörpa lite på munnen när vi går i mjukiskläder till gudstjänsten, kastar pizzadeg på våra ungdomar och leker packade sillar i dopgraven.

söndagsskola 1958

 

ungdomsläger 2011

 

 

 

tack för visad nåd.

amen

syster signe

idag åkte vi på gudstjänst i en kyrka på annan ort. vi kom dit och stämningen var rätt så tryckt, medelåldern hög och välkomnandet stelt. här drog man inte direkt en pingstklapp till hälsning, så vi lade på vuxenansiktena vi också. man gör ju bäst i att smälta in liksom.

för att hindra –de dock ännu livliga- barnen från att löpa amok i kyrksalen måste församlingsledningen någon gång valt att involvera dem lite i gudstjänsten, för de kallas vant upp på scenen för lite sansad bildning strax innan predikan. de vågkammade damerna ler nådigt mot barnen, och pressvecksherrarna lyfter till och med lite på nacken för att få se de små uppradade ungarna. bland de tio barnen finns en flicka på ~3 år. kvinnan med mikrofonen frågar: ”vad heter du då” -  ”linnea” svarar flickan blygt. tanten tittar gråtmilt ner och frågar om hon inte vill säga nånting och räcker över mikrofonen.

jag ser det hela som händer därefter som i ultrarapid. flickan ser osäker ut och verkar inte veta vad hon ska göra. hela församlingen tittar på henne med överseende leenden och blida nickningar. föräldrarna nickar uppmuntrande, sekunderna tickar, säkert en halv minut går. hon andas snabbt i mikrofonen. damerna tittar vuxet och förstående på varandra. man kan nästan höra en knappnål falla. linnea verkar till slut bestämma sig för vilket budskap hon vill dela med församligen. hon tar sats ordentligt:

BAAAAJJS!

åh. jag försöker återskapa det. de chockade ansiktena, den kompakta tystnaden, damen som förskräckt rycker tillbaka mikrofonen. jag skrattade så jag höll på att dö. det jobbiga uppstod först efter ca tio sekunder när jag insåg att det bara var jag som gjorde det. någon log stelt och ett par skrattade lite försiktigt, men de allra flesta har vänt sig om för att blixtra med skatögon åt vem idioten än är som vågar skratta åt eländet! jag slits mellan nya skrattbubbel över den ofattbara stelheten och linnea som nu får gå av scenen. här nånstans måste min hjärna stängt av för att fokusera på att överleva resten av gudstjänsten.

jag har lärt mig två saker av detta: ett. en del församlingar är i desperata behov av att slappna av några kilo. två. jag vet äntligen EN bra sak med att sätta sig längst bak i kyrkan.

mågudejvälsigne
och tack gud för linnea, skapa gärna fler såna barn
syster signe

att vända andra kinden till är en tjusig biblisk uppmaning om att skita i elaka påhopp och visa kärlek tillbaka. det är sjukt vackert, jag har nog använt uttrycket ungefär fem gånger den här veckan! förargligt nog är jag kanske inte den mest lämpade att uppmana till det eftersom det visat sig att jag är en ganska hämndlysten person. de ironiska kommentarernas förkämpe, hämndens soldat, de sårades ledare i kampen om återvunnen värdighet! där har ni mig.

 

men det är eftersträvansvärt. jag kan nästan se en värld framför mig där jag kunde det.

"ellie jag drack upp allt ditt kaffe så du kommer vara grinig hela dan" å jag köper meer, det gör iiiingenting, "ellie din lägenhet ser ut som en gammal tant bor där" men det är så trrrevligt att du är här på besök, "ellie jag glömde att jag skulle hämta dig på busstationen så du fick gå en halvmil i spöregnet" mmmå men det gör ingenting, jag tycker oom regn, "ellie du är gammal" åh det tar jag som en komplimang! ta nu en kaka till den är inte förgiftad ALLS"

 

det finns faktiskt de som verkligen lyckas älska sönder elak- och bitterhet. jag beundrar er! tills vi obehärskade stackare lär oss något av er har vi iallafall något gemensamt att jobba på sålänge!

 

viel spaß!
syster signe

 

 

för mig är musik ungefär lika viktigt som morgonkaffe eller mänsklig värme, jag lägger ner sjukt mycket tid på att analysera låtar, organisera spellistor, leta och upptäcka nya band. somliga tränar fotboll, somliga spelar wow, somliga skaffar barn. jag gör spellistor.

nu vet ju alla frikyrklingar att det är snudd på synd att lyssna på allt annat än margit borgströms andliga hymner och därför blir jag kanske utesluten ur församlingen för detta, men I'll take my chances! för mig äre nu så att om en låt har ett galet budskap som känns fel att lyssna på åker de bort. annars får de gärna sjunga om soffbord, kärlek, traktorer, vitryssland eller vad de vill.

musik är en underbar detalj i livet, så growla eller skönsjung bäst ni vill. dagens dock så uppbyggliga musiktips:

gungor - please be my strength
michael johnson - farväl till ensamheten

för några månader sen köpte jag en orkidé. det är en blomma. jag gillar inte blommor så mycket för de dör bara hur mycket jag än vattnar. men just den här blomman trotsade alla naturlagar och levde i flera månader!  jag var sjukt stolt och berättade för ungefär alla jag kände om mina nya gröna fingrar.

 

nu var det så att den lilla orkidén nyligen omkom i en tragisk drunkningsolycka. det gav mig prestationsångest så jag bestämde mig för att aldrig lita på en blomma igen. ut med varenda kaktus. 

 

men hur träligt är det inte att man då alltid ska ge upp roliga saker så fort det börjar gå dåligt! jag skulle nog kunna skriva en hel liten bok om roliga saker jag gett upp om! jonglering till exempel! varför slutade jag med det! för att det gick dåligt. just ja.

 

allting man gör går ju åt skogen förr eller senare så det bästa vore kanske att sluta med allt för att slippa misslyckas. nä, hit med lite motgångar! man ska göra det man tycker är trevligt, och om en å annan orkidé stryker med, det är en världslig sak.

 

den döe

 

nu tänker jag kila ut och köpa mig en ny liten grön vän.