sedan jag kom till nyköping har jag varit hos polisen fler gånger än jag varit sammanlagt i hela mitt liv. tänk om jag fått en tia för alla gamla trallcyklar som blivit stulna i den här stan.  sedan min sista rövades bort har jag letat och letat efter en ny livskompanjon, men det har inte funnits någon enda jag kunnat tänka mig adoptera. i tre månader, och niente. förra veckan tappade jag gnistan och funderade en stund på att hoppa från kyrktaket så jag åtminstonde skulle få åka rullstol eller något annat på hjul hem.

så i förrgår sa jag uppgivet i min hemgrupp att vi kunde väl be för att jag skulle hitta en cykel snart. det i sig kändes ju lite fånigt. liksom ska jag störa gud med mina bekymmer kan man väl tycka att man ska dra på lite iallafall och be om en jordenruntresa eller helande från nån livshotande sjukdom eller så!

men vi bad lite, och så gnällde jag lite för nådig pastor också och sa att De kunde väl också be. det skulle De göra.

i morse vaknade jag sur och vresig som vanligt, höll på att som bäst att glupa i mig det sista av morgonkaffet och skulle just till att knöla ihop tidningen när blicken föll på denna uppenbarelse.

jag har sett ungefär en miljon sådana annonser men i morse visste jag att den där var min. och i eftermiddags sprang jag hela vägen till stenkulla och mötte min nya livskamrat!

väldigt fånig såg jag ut där jag kom rullande med mungiporna vid öronen (jag vet det för jag såg min spegelbild i icas panoramafönster). väldigt bra föredöme är jag väl också som alltid tjatar på mina barn att inget är för litet att be gud om, och själv kom jag inte på tanken ens att be honom om en cykel. bra att minnas i framtiden, att det inte ens tog två dagar för Gud att fixa fram något som jag inte kunde hitta på tre månader.