hans ögon tindrar när han pratar om timmerhus och bromsaxlar, men fullkomligt lyser när han vinner i snöbollskrig. han är nästan lika dålig förlorare som jag men låter mig ibland vinna så det gör ingenting. han håller alltid koll på var jag lagt mina saker och väger från fot till fot när jag ändå blir sen. han kan inte hålla sig för skratt, men när han försöker rycker det i ena mungipan tills han bryter ihop och skrattar så det skallar. han är en sån som tar över handduken när värden står kvar i köket med disken, och den som väntar i hallen när man knyter skorna och alla andra redan gått i förväg. bilder av honom gör honom aldrig rättvisa och ett sms märkt med hans namn gör mig varm. han lyssnar alltid färdigt när det hjälper, och har vett att bryta in när det behövs. han är lugn när det är stormigt, och galen när det är tråkigt. ingen annans ord är sanna på det sätt som när han lovar något och ingen annan får pulsen att landa som han. han läser mitt liv som en öppen bok och uppmuntrar mig ändå att fortsätta skriva vidare på den.