det var en gång en lördag i en macdonaldskö. några anställda tonåringar irrade runt bakom kassorna i flottångorna och försökte undvika att gå under i ljudnivån, stressen, miljön och bland de bittra kunderna. de hade de inte tid att se en människa i ögonen, och reagerade inte på att annat än saker som hade med fanta och plusmenyer att göra.

och de har det tufft nu, med 150 decibel i öronen, 60 spänn i timman och tjugisju griniga farbröder som skriker efter mera ost på sina hamburgare. men jag undrar om det inte blir ännu värre sen. sen, när de också kommit upp sig lite, utbildat sig och fått det bra. för då har de plötsligt blivit de nya föräldrarna bland mcdonald's-borden, som släpas in av sina ungar för veckans höjdpunkt, som har tryckt ner sig vid ett kladdigt bord för att slippa gisslet med att laga mat för hela familjen, som skriker åt sina gråtande barn vilka bara kan tröstas av ett nytt happymeal. ingen ser någon. alla är bara inställda på att få sitt, betala för sig, låta någon annan röja upp, och sen är det bra. ingen ögonkontakt, inga känslor, inga artigheter. bara tack och hej. om ens det.