jag är så himla lat. jag älskar att ha feber och när det regnar för då slipper jag gå ut. friluftsliv ger mig ångest och all inplanerad fysisk aktivitet gör att jag vill gömma mig i städskrubben tills faran är över. världen är ju ute efter mig ändå pga av min oanständiga lathet men jag tänkte att kanske gud har något trevligt att säga för att uppmuntra min ihållande passivitet! det närmsta jag kom var detta, och det vart ju väldigt bra tycker jag.

1 tim 4:8
fysisk träning är bra på sitt sätt, men att träna sig i att lyda gud är nyttigt på alla sätt. den som lyder gud har ju fått löfte om liv både i den här världen och i den kommande.

fy sketan vad jag ska träna mig på att lyda gud om jag får stanna hemma i värmen och göra det, tänk aldrig behöver jag röra en fotboll i livet igen.

denna bild är min trofé, den dyraste av alla, ty här är enda beviset från min första (och sista) skogsvandring. det här är bilden som kommer få mina barnbarn att tro att jag var sådär käckt frisksportig i min ungdom. de kommer berätta för alla sina vänner om vilken cool farmor jag var som vägrade ta bussen och som gick till fots överallt i protest mot den hotande latheten. jojo jag har allt tänkt ut det bra.