vi skriver krönikor i skolan och detta är vad jag skapat.

Som nybliven fästmö har jag hamnat i den kompromisslöst glittrande och krigshärjade världen av bröllopsplanering. Fram till för några månader sedan hade jag bara en vag aning om att den här världen existerade. Innan Ringen levde jag i villfarelsen att bröllopsfester mer var ett nödvändigt ont. Att våra vänner egentligen skulle fira vårt beslut att stå ut med varandra tills döden skiljer oss åt. Nu sitter jag här och närapå drunknar i bröllopstidningar, tårtförslag och ett kaos av strumpeband i oändlighet. Men i mina tidningar hittar jag ingenting om själva löftet som giftermålet går ut på. 200 sidor duchesse och snyftande mammor. Ingenting om äktenskapet, livet efter bröllopet. På sida 35 läser jag däremot hur man skriver äktenskapsförord och försvarar sina saker den dagen vi går skilda vägar.

Idag är bröllopet inte dagen vi berättar för världen att vi hör samman för evigt. Det är inte heller dagen då vi låser dörren till alla alternativ och kastar bort nyckeln. Och det är definitivt inte dagen vi lovar att kämpa oss igenom obetalda räkningar, vinterkräksjuka, flirtande barnvakter och bebisar som bajsar i mina antika Kockumsgrytor. Nej, jag har blivit varse att bröllopsdagen är den ärofyllda prispallen. En skir spetsdröm i marsipan där vår relation skall glittra och skimra i vännernas ögon. Kosta vad det kosta vill. Detta är dagen då min man får prinsessan, halva kungariket och vi lever lyckliga i alla våra dagar…

Alla älskar romantik. Så mycket att bröllop blivit en bransch som håvar in miljontals kronor, där unga par belånar sig upp över öronen för att kunna hyra dresserade apor som serverar champagne. Livet efter bröllopet kommer förr eller senare bli oglamouröst och tråkigt. Men att fortsätta kampen för ett äktenskap utan känslor klassas idag som mer eller mindre meningslöst. Så om fem eller tio år kan jag räkna de återstående fjärilarna i magen och konstatera skillnaden från bröllopsdagen. Där skulle jag kunna lämna allt med mina Kockumsgrytor som jag fick ut från vårt äktenskapsförord. Jag skulle kunna hitta någon ny, och sjuda av lycka igen. Vi kunde planera ett bröllop och sedan lova dyrt och heligt. Men efter ett, tio eller femton år är jag ändå tillbaka vid konstaterandet: känslorna försvann. Börjar jag om då?

Jag kan lova att jag och min man inte kommer leva lyckliga i alla våra dagar. Men vi kommer leva i alla våra dagar tillsammans. Om vi inte hade den inställningen vore det här bröllopet bara en överbudgeterad kväll med ett Ja som gäller tills det roliga tar slut. Jag kommer säkerligen ångra mig och önska livet ur honom ibland. Men trots alla världens motgångar står beslutet och löftet fast. Det är kamp till slutet eller inget alls.

syster signe