är hemma hos mor och far den här veckan. det är livsfarligt, mor och far har TV. i min kristligt sköra ovana av den sortens världsliga underhållning blir jag i början förnuftigt chockad av hur äckliga reklaminslagen är "du behöver, du förtjänar, du måste ha"! sen börjar jag känna igen melodierna, le åt de drypande folkskämten, se prylarna i skyltfönstren, höra hur folk skaffar... och sen är jag lika lost som anywho.

 

be warned. världen är ytligare än vi ens vet.

vi förtjänar varken att ha, få eller samla på hög.

vi förtjänar bara att få kärlek. och att ge bort desto mer.

 

syster signe

 

 

var inte rädd för mörker. gud är ditt ljus och din famn.

var inte rädd för framtiden. gud är alltid din väg och ditt mål.

var inte rädd för ondskan. gud har besegrat den för längesedan.

 

 

 

 

syster signe

gud har skapat mina sneda fingrar

mina översynta ögon

min skoliosrygg

mitt bekymrade sinnelag

mina knotiga knän

min uppsvullna mage

och min snoriga näsa

 

och just därför är jag tacksam.

därför är varje del av kroppen

utan och innan

skapad till gudomlig perfektion.

 

 

 

alla de färdigheter Han har lagt ner i dig, finns där för att hjälpa och utrusta de människor som kommer i din väg. en gåva som inte används blir lika användbar som äpplet som föll av, jäste och ruttnade i gräset.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

jag har blivit lite rädd för systersigne. inte för att hon stigit ut datorn och hotat mig till livet utan för den där glappande dreglande dumheten som infinner sig varje gång jag skall skriva.

 

sedan jag började plugga journalistik har meningar handlat om uppbyggnad, inte innehåll. här blir det nu bara skit vad jag än hittar på eftersom jag försöker skriva notiser av bönesvar och uppenbarligen inte riktigt har fått hälen i skon än. för ett tag antar jag att det får halta sig fram med fyndigheter från mig. men gud älskar dig fortfarande. hejdlöst. så långt är jag med.

 

kram!

syster signe