8. men framförallt, skratta mycket. då är man fin jämt och tänk helt gratis också

psaltaren 94:18

syster signe

 

 

jag gillar inte gospel. musiken är tradig och låtarna tar aldrig slut. däremot tycker jag det är mycket trevligt att gospel har blivit det enda existerande medel som kan få en hel församling att STÄLLA sig upp i bänkraderna och till och med ta små diskreta steg från höger till vänster för guds ära!! det är annars sådant som skulle klassas som grovt stötande en söndag förmiddag. så tills dess att en vanlig psalm kan få en farbror på 70 att lyfta händerna och hojta PREJS DA LÅRD åker jag mer än gärna på gospelkonsert.

... vilket är precis vad jag ska göra i helgen. och jag har hört att just den här kören är fantastisk, så om du gillar dem eller är för lite freemindness, kom till finspång pingstkyrka på fredag klockan 19. dä bli röj.

min kaffebyggare gjorde med ynka tolv år på nacken ett tidigt tonårsuppror och dog. det är vekt tycker jag. efter det fick jag dricka pulverkaffe tre gånger om dagen och över denna prövning nämnde jag min bedrövelse för några i kyrkan.

en vecka senare fick jag ett anonymt kuvert med pengar till en ny kaffebryggare av någon i församlingen! jag vet fortfarande inte vem de är från, och eftersom jag aldrig någonsin har fått en anonym gåva vet jag inte riktigt hur man ska bete sig i en sådan situation. själv skulle jag försökt hinta på alla sätt att det var jag som var givaren ifall jag gjort något sådant. men ingen har trätt fram. jag är överraskat glad över denna välgärning och bockar djupt i tack för den nye herr kokis som just nu skiner glatt i ögonvrån och puttrar att det snart är fika.

kvinnor som fött barn.
4 kilo unge. 50 centimeter kropp. det SKA inte fungera. och eftersom jag hade makabra oturen att bli tjej ökar risken för att det faktiskt blir jag som kommer ligga där och vråla en vacker dag. trevlig kuriosa: madalena carnauba från brasilien har fött flest barn i världen, hon har nämligen klämt ut trettiotvå ungar.

jag är så himla lat. jag älskar att ha feber och när det regnar för då slipper jag gå ut. friluftsliv ger mig ångest och all inplanerad fysisk aktivitet gör att jag vill gömma mig i städskrubben tills faran är över. världen är ju ute efter mig ändå pga av min oanständiga lathet men jag tänkte att kanske gud har något trevligt att säga för att uppmuntra min ihållande passivitet! det närmsta jag kom var detta, och det vart ju väldigt bra tycker jag.

1 tim 4:8
fysisk träning är bra på sitt sätt, men att träna sig i att lyda gud är nyttigt på alla sätt. den som lyder gud har ju fått löfte om liv både i den här världen och i den kommande.

fy sketan vad jag ska träna mig på att lyda gud om jag får stanna hemma i värmen och göra det, tänk aldrig behöver jag röra en fotboll i livet igen.

denna bild är min trofé, den dyraste av alla, ty här är enda beviset från min första (och sista) skogsvandring. det här är bilden som kommer få mina barnbarn att tro att jag var sådär käckt frisksportig i min ungdom. de kommer berätta för alla sina vänner om vilken cool farmor jag var som vägrade ta bussen och som gick till fots överallt i protest mot den hotande latheten. jojo jag har allt tänkt ut det bra.

det var en gång en lördag i en macdonaldskö. några anställda tonåringar irrade runt bakom kassorna i flottångorna och försökte undvika att gå under i ljudnivån, stressen, miljön och bland de bittra kunderna. de hade de inte tid att se en människa i ögonen, och reagerade inte på att annat än saker som hade med fanta och plusmenyer att göra.

och de har det tufft nu, med 150 decibel i öronen, 60 spänn i timman och tjugisju griniga farbröder som skriker efter mera ost på sina hamburgare. men jag undrar om det inte blir ännu värre sen. sen, när de också kommit upp sig lite, utbildat sig och fått det bra. för då har de plötsligt blivit de nya föräldrarna bland mcdonald's-borden, som släpas in av sina ungar för veckans höjdpunkt, som har tryckt ner sig vid ett kladdigt bord för att slippa gisslet med att laga mat för hela familjen, som skriker åt sina gråtande barn vilka bara kan tröstas av ett nytt happymeal. ingen ser någon. alla är bara inställda på att få sitt, betala för sig, låta någon annan röja upp, och sen är det bra. ingen ögonkontakt, inga känslor, inga artigheter. bara tack och hej. om ens det.

hallå jag glömde det viktigaste av allt: det allra folkligt kristnaste sverige har, nämligen CAROLA, var en stund på samma läger som jag i nyår! det fick mig osökt att tänka på min kusin sara som var ett stort carolafan när vi var små. jag tyckte såklart att carola var sjukt töntig eftersom jag själv var en hanson-tjej (vilket torde säga allt). men någonting måste ha hänt med mig genom åren. det var totalförnedring. jag tjuvlyssnade andäktigt på hur carola frågade var det fanns toaletter medan jag närapå dog av undertryckta igenkänningsnivåer. I KÄLLAREN CAROLA, JAG KAN VISA DIG CAROLA, JAG KAN HJÄLPA DIG MED PAPPERET CAROLA OM DU VILL CAROLA. CAROLAAAAAAAAA!!

buh jag blir så trött på mig ibland. jag fattar inte varför jag alltid tror att jag och kändisar ska bli bästa vänner, och varje gång blir jag lika besviken, de känner ju inte ens igen mig. det där med att uppföra sig bland folk blir nog inte av i år heller. hon log lite iallafall, det kändes bra.

det har tillkommit ett nytt ord i gemene mans vokabulär: bloggpaus. alla moderna människor med lite folkvett tar ju bloggpaus ibland för att prioritera sig själva, riva ner lägenheten och göra allting nytt, rensa ut garderoben för att kunna fylla upp den igen och få tid att dricka espresso med sina sofistikerade vänner. om man nu kan kalla min frånvaro för bloggpaus (vilket jag såklart hoppas eftersom jag gärna är lite down with the kids) så har jag iallafall nu gnisslat mig tillbaka till min dammiga skärm efter julens bravader. tyvärr har jag inte målat köket i sofo-vitt och lattedruckit mig igenom julen och nyåret. inte heller har jag umgåtts med mina tjusiga vänner, köpt femton nya par skor eller ens varit en quickie i new york.

däremot har jag farit med tolv av mina små lärjungar samt min lilagula sovsäck anno 1995 på läger till en by i dalarna! i skitigt hår och med bara en vante har jag stampat takten till den ena jesusdängan efter den andra, pratat med gud, träffat bröder, systrar och lyssnat på predikningar som var så klockrena att jag nästan trillat av stolen.