som liten var jag så besviken över att ingen i min släkt var död. alla andra hade en död farfar eller moster eller åtminstone en liten dö hund. men inte jag, vi hade inte ens en gammal kanariefågel jag kunde sörja. av någon anledning tyckte jag det verkade viktigt och vackert att kunna gå till en grav och gråta en skvätt. 

 

men - när vi köpte akvarium dog plötsligt en av fiskarna. raskt bestämde jag att just den fisken varit min absoluta favoritvän i hela världen. så jag döpte den, tvingade fram några tårar och ringde min bästa vän för att berätta att jag sörjde och bjöd in henne till begravning. sen visade det sig att pappa hade spolat ner fisken i toaletten, så jag snuvades så att säga på konfekten än en gång. jag minns hur arg jag blev. det enorma mysteriet med döden var fortfarande så långt borta. jag ville ju se det, känna det, förstå och ta del av den där stora sorgsna kakan alla åt på.

 

ett tag var jag livrädd för döden, för mörkret, för att hamna i helvetet, att aldrig träffa min syster igen, att ligga i marken och titta upp bland maskar och jord i all evighet. ett tag längtade jag efter döden - när jag förstod att man kunde få bo bekymmerslös i himlen och bara spela harpa med david and the crew.

 

jag är 23 år nu och har fortfarande ingen som helst erfarenhet av döden. inte ens en kär guldfisks. men den kommer. den ska drabba mina älskade och mina fiender. alla och mig själv. och ibland gör det mig rädd.

 

men vem av oss kan med vår oro för döden lägga en enda minut till vår livslängd? vi kommer inte undan slutet. det är skrämmande, enormt och slutgiltigt, men det är inte längre dödsdömt att dö. livet på jorden är ett rassel i godispåsen innan filmen börjar och det riktiga livet får vi se först när vi sluter ögonen. klok person sa: den som oroar sig för att hamna i helvetet är troligen den som inte behöver oroa sig. rädslan tyder ju på ett val att önska vara hos gud, och ingen annanstans.