när jag tänkte på solbritt igår kom jag att tänka på en annan fröken jag hade en gång i livet. hon var en såndär fröken som man skulle kunnat lägga hundbajs i brevlådan på om man vågat.

"du målar inte innanför linjerna ellinore"
"titta så fint de andra barnen målar. här! innanför linjerna! så ska man göra"
"men kära nån, prova med de större fälten istället"
"nej titta nu kom du utanför igen"

för allt i världen barn, vad du än gör så måla utanför fälten. ta ut svängarna med fel färg i fel hand och pressa inte in dig mellan linjer som någon annan ritat ut. se ut hur du vill, skratta hur du vill, måla hur du vill. det var inget slarvfel som gjorde att gud skapade oss olika. det finns bara en av dig och du är vakad över med en sån kärlek att ingen fisfröken i världen kan karva i den. du jag och alla. till och med fröken. hon är älskad med sina raka linjer och behärskade tuschdrag. jag med mitt hoppfullt tandlösa leende över söndertryckta kritor i en kladdig vänsterhand. så det så.