häromdagen fick jag äran att gå på en estetkonsert som fyra av mina barn medverkade i.
och alltså jag vet inte, är det okej att bli moderligt stolt över någon man varken har fött, matat eller uppfostrat? för jag satt där med bitande värk i mungiporna och med en underlig instinktiv vilja att springa upp på scenen och hissa dem alla i luften så fort de öppnade munnen för att sjunga.

värst av allt var när två av dem går upp och smäller av en lovsång av casting crowns mitt i den estetiskt conversefyllda, kritiskt tonårsbabblande publiken och bara sitter där och är hur lugna som helst! come on! jag hade hellre ätit fågelbajs från golvet än gjort det när jag gick på gymnasiet!

jag spikar väl in mig i den allmänna frikyrkliga fördomskistan nu, men jag tycker det är så monstruöst coolt när en ung människa chockerar mig med att öppet visa sin tro i vardagssituationer. sånt får en gammal ungdomsledare att applådera frenetiskt och tacka gud med ett dansa hambo i flera minuter när hon kommit hem och ingen ser. såklart.



och för att göra dagen lite extra jovialisk. när jag kom ut hade det blåst till regnstorm och alla cyklar hade vält. alla, utom min eftersom min har dubbelt kärringstöd! det var värt alla tantgliringar för detta.