nu ska här pratas lite om mig själv, men inte om mina skor eller mitt nya läppglans utan om min nya skola. jag har som eventuellt bekant bytt bana i livet och börjat med journaliststudier efter åren som församlingsfjant. att sitta i skolbänken igen är lite som jag beskrev det för någon häromdagen. jag känner mig som en sexåring med ny för stor skolväska, vågar ingenting, kan ingenting, och blir överlycklig varje gång jag får lära mig något nytt. fantastiskt kul. tyvärr innebär skolbänken också att jag tvingas kriga mot en av mina svagheter: oförmågan att ta emot kritik. som föreställas kan är detta en relativt värdelös egenskap att besitta som journalist där man dagligen opponerar på varandras texter. därför har jag planerat att övervinna detta. såsmåningom.

 

hittills har jag mest bara fascinerats av hur mycket jag behöver gud i vardagen, utanför kyrkan, när jag måste påminna mig om att jag är älskad som jag är och inte för det jag gör, inte värderat i mina stavfel, mina felaktigt placerade meningar eller dåliga intervjufrågor. hur sketan klarar man sig utan gud, ja det undrar jag.

 

 

syster signe