hej. det är bara jag.

är ni fortfarande kvar? 

 

när någon frågade varför inte syster signe skrev längre sa jag att det bara inte gick. när han frågade varför vi inte ber tillsammans mer sa jag att jag inte visste. när nådig pastorn ringde sa jag att jag kanske skulle gå till en annan församling, men dit gick jag inte heller.

 

jag har suttit med dålig hållning i en dreglande, dum andlig tystnad de senaste månaderna. livet har bara rullat på som vanligt och jag har rullat med. men så idag insåg jag att det är sant- det jag alltid säger men aldrig tidigare fattat: att hur långt bort vi än springer, finns Gud alltid precis där när vi vänder oss om igen.

 

och jag tackar gud att han inte ger upp om mänskligheten.

 

på återseende

syster signe