den här dagen är för alltid präglad av lite kvarglömd barnailska för jag har minsann aldrig varit den lyckliga som fick knäcka loss de stora stearinstumparna från hårbotten eller svimma av utmattning längst fram på scenen, aldrig vara hon som hade längst hår och fick skrida fram allra först i mitten med nattens tunga fjät. nej inte jag, för jag har alltid bara varit ett tärneskrälle, dömd att för evigt gå sist i ledet eftersom jag dessutom alltid varit så förjordat lång.

men jag är inte bitter. nej jag lever inte i det förgångna. inte jag inte.
fast. när jag får barn ska jag förstöra varenda föräldramöte med mina eviga protester för då ska alla mina råtthåriga, långa och skraltiga ungar och deras små fräkniga vänner få vara lucia. alla som vill. inte en enda tärna behövs det, ingen endaste en.

idag på lunchen fick vi luciabesök av kyrkans förskolebarn med den skönaste tjej jag någonsin sett. lucia, 4 år, greppade tag i den enda mikrofonen och sjöng solo under resten av uppvisningen, helt omedveten om både misshandlande stjärngossar och publik.

 

precis så borde jag också gjort när det begav sig, armbågat mig fram, grabbat tag i mikrofonen och vrålat ut över publikhavet. har man väl uppmärksamheten är det ju lika bra att köra all in. för rättvisans skull såklart.
men bitter är jag som sagt inte.

 

fridens liljor

och må du alltid bli lucia

 

syster signe