sånt man bara inte kan bortse från

läs även på ikon1931.se

igår fick jag en epiphany av rang. jag och pojkvän var ute och gick i det becksvarta duggregnet. jag var dödligt hungrig, blöt, grinig, trött och inte så glad och höstpromenadig alls. när vi gick på landsvägen hem och jag trampade snett för ungefär hundrade gången tittade jag bistert på ryggtavlan som struttade fram två meter framför och bestämde att bara fortsätta gå efter honom tills vi var hemma.

efter hundra meters stirrande och idog tandagnisslan fick jag en uppenbarelse. men så här går ju jesus framför mig jämt, och inte tänker jag på det!

i mitt liv blir det en hel del gnäll och klagan om diverse småsaker. regn, hunger, kissnödighet på långa promenader och så vidare. men på livets promenader är det också alltid jesus som är den som går två meter framför och bryter luftdraget, det är jesus som tar regnet i ansiktet, som lyser med ficklampan på stigen, jesus som tar kassen med tunga saker och bär den åt mig, jesus som pekar och säger där framme ska vi svänga, det är inte så långt kvar, jesus som stannar till och kollar så att jag fortfarande är med.

uppenbarligen finns människor som gör samma sak - men andra kan inte alltid vara där med oss. det kan bara jesus. har man dessutom en livsvän som hjälper är det bara att tacka.


för ta ner min käre karl på jorden igen vill jag passa på att berätta att han må ha gått före men ibland får man passa sig. fem sekunder innan bilden ovan togs pekade han mot svampen och skrek: JAAAA EN KANTARELL!! (jaa va braa... en spindelskivling reds anm.)

slutsats. ett får behöver aldrig se vägen för att vara trygg i att komma rätt, ett får behöver bara hålla koll på var herden är och lita på att herden för en rätt.

liebe grüße
syster signe