i frikyrkliga sammanhang känner alla varandra. jag har fortfarande inte bestämt mig för om jag tycker det är jättetrevligt eller jättelame. å ena sidan; det är trevligt om man lär känna någon och man har 100 gemensamma bekanta som man kan bräka om en stund. å andra sidan; det är ganska läskigt när vi är så få att folk kan ha den närmast ohälsosamt goda koll på varandra som idag.

förra veckan pratade jag med en vän vars pastor på andra sidan landet visste vem jag var! gaahh! hur då!? vem är han och vad vill han mig!

igår pratade jag med en kompis hemma i småland som hade lärt känna en nyinflyttad vän i sin församling. nämen vad trevligt vad heter hon. jaså hon, vi gick på samma folkhögskola.

ibland undrar jag om det ens är möjligt att hitta någon frikyrkling som man inte har något som helst samband med. vad ger det egentligen, typ, 50 sektpoäng?

det är tur att vi är helt normala människor. egentligen. som man inte alls behöver vara rädd för. egentligen

systersigne