jag var tolv år och ville ju bara ha en freestyle.
jag ser mig runt och inser att jag nog har precis allt. jag funderar milt och stilla: vem behöver egentligen en mjölkskumsvisp och elva par skor? sen tänker jag här nu plötsligt att jag måste skänka bort allt, till vem som helst, inte bara sådant jag inte använder utan allt. men så sticker det till och tanken suger fast i mina saker och jag lugnar min inre revolutionär med att jag förtjänar mina prylar. jag har ju arbetat för pengarna.