alla gånger jag hittils besökt norrland har jag känt mig som en oinbjuden gäst, en dåligt och för tunt klädd smålänning i den iskalla ekande storheten ... här var för klart, för lugnt, för fulländat. det kändes som en ynnest att ens få tillträde, som vore jag en skitig gris i den ädla svanflocken.

men när jag kom hit den här gången var någonting förändrat. kanske var det jag, för allt här verkade likadant som förr. trots det kändes portarna vida, vägarna tycktes öppna och hjärtat så lugnt. det är väldigt sällan som jag verkligen njuter, särskilt av natur och ensamhet. jag får oftast räkna mig lugn genom tystnad för stillhet gör mig bara rastlös. men den här veckan susar vinden för att jag ska lyssna till den, bergen omger mig för att jag ska se på dem och luftens frihet pulserar på något vis för att jag ska andas den. och allt annat än att tacka gud för hans skapelse känns ju befängt.

kvar över sju imorse


allt gott
syster signe