när jag var ung hade jag en gång en period då jag fotade hemlösa jag gick förbi. möjligen var det ett försök att spegla världens orättvisor, människans förfall, eller bara ett exempel på lite omoralisk sextonårig kreativitet. jag vet inte.

 

när jag blev lite äldre och fick veta att man skulle ge den utsatte husrum och kärlek blev jag fundersam och gjorde som nittio procent av resten av oss kristna idag: bestämde mig för att det där med gatuevangelisation är inte min gåva. jag är ju mer en sån som sjunger i gudstjänsten eller bjuder hem någon på fika.

 

för ett gäng år sedan började man göra olika tester för att förstå vilka som är ens gåvor för att kunna använda dem för gud. det jag ogillar med dessa är att ett sådant testreslutat alltid innebär att man trampar in sig i ett fack för att slippa göra sånt som man är för feg för att testa. min vän jobbar till exempel mycket med street church och är ute varje helg för att prata om jesus med fulla kids. jag plågas av skräck och obehag och tänker pjuh vilken tur att jag inte är så evangeliserande i min personlighet utan bättre sjunger i gudstjänsten eller bjuder någon på fika.

 

att hitta sin gåva är ett sätt att blomma ut och våga mer. inte slafsa ner sig till midjan i sankmarken. det handlar inte alltid om vilken som är ens största gåva. även om den är att predika eller be för sjuka. är man kristen har man som uppdrag att alltid se vem som behöver kärlek och prata om sin tro. vi måste se utöver våra gåvor och vår mänskliga potential och ha blind tro för vad gud kan göra genom oss istället.

 

till sist. en av bilderna på mina hemlösa, för att påminna oss om vad vi aldrig mer ska gå förbi.

 

 

 

VERKSTÄLL