om jag får en drös ungar någon gång skulle jag göra allt för att de skulle bli precis som jag. de skulle gilla samma musik, älska min mat, skratta åt samma saker, de skulle berätta allt för mig, lyssna på allt jag sa, och framför allt tycka att jag var den coolaste mamman i världen.

men det oroar mig lite, för tänk om de väljer allt tvärtom, tänk om de hatar mig och flyttar ut när de är tolv, börjar dricka tändvätska och aldrig kommer hem igen! det allra bästa vore kanske att hålla dem så nära att de inte tror de kan välja själva hur de ska leva. fast tvinga dem kan jag väl inte, och att manipulera känns ju lite väl mengele... nej. det finns bara ett alternativ. visa att jag är deras mamma som tänker finnas kvar vad som än händer. sen måste de välja själva om de vill vara som jag, om de vill tycka om mig tillbaka. även om deras fria vilja innebär att inga av mina barn ens vill vara i närheten av mig.