sjukvård är bara för mesar
jag vill vara en av dem med råtro, en freakin radikal monsterkristen med blood and fire. det ska inte gå en kvart utan att jag ränner ut på stan och ber gud hela en blind och sedan skriker omvänd dej och döper människan i stadsfontänen. allt ska jag göra utan att ta åt mig äran, och snart är hela bygden frälst. hade jag tänkt.
men det är jag inte. jag är jätteinte sån. jag försöker inte ens vara det längre - nu har jag närapå förlikat mig med mitt öde: att förbli feg och tråkig. jag uppsöker sjukhus när det gör ont, skaffar länsförsäkrningar när jag är orolig, ringer en vän när det är jobbigt och glömmer tacka gud när livet leker.
en bekant gammal farbror med svår sjukdom var rosenrasande för att någon sagt: om du hade mer tro för vad gud kan göra skulle du snart bli frisk. när han berättade det jag vart jag nästan sur tillbaka för jag tyckte det var ju så också.
gud är vårt fria alternativ. i bibeln blir jag aldrig uppmuntrad att gå till en läkare när jag är sjuk eller söka tröst hos andra när jag är ledsen. gud är lösningen vi har tillgång till, vår tro är förutsättningen för att nå den. en liten skopa mer radikal monsterkristenhet vill jag ha. nu.
tack och hej, syster signe
me and my pianostämmare
hade pianostämmaren på besök. det var bland det mer stimulerande jag varit med om. förstå grejen att sitta och lyssna på hur de skrumpna tonerna som stört oss så länge svajade till och drogs om till klinisk perfektion. snubben hade full koll och jag hade inte en aning. och resultatet av att låta nån annan göra jobbet blev såklart splendid.
nu slås jag av en fantastisk föraning att jag, att du- kan bli finstämd på det ostämda av gud - om vi vågar släppa taget om oss själva. dude. vilken underbar underbar tanke. gud, när kan du komma?
peace- syster signe
ett brev
hej vänner.
jag satte mig och skrev ett brev till gud för ungefär två månader sedan. må detta brev bli till hjälp för någon annan. om inte så välkomnar jag dig bara in i mina mer privata tankar och hoppas att du är nådefull och god. kram syster signe
kära gud. jag vet inte varför. i fyra månader har jag bara varit utan lust. just som jag minns tonåren, kommer du ihåg den tiden, gud? innan allt hände, innan dig. men den här gången var det så annorlunda... jag visste ju om dig gud, men jag ville inte berätta mer om dig, ville inte smitta människor med min tro. jag har haft lust med allt annat, bara inte att stå för dig.
jag har inte velat prata om dig, har inte velat bry mig om dem som söker efter dig, jag har inte skrivit, inte stått upp för dig, jag har kompromissat och jag var bara tyst. kunde du känna min olust? kunde du känna hur jag samtidigt tyckte att det gjorde absolut ingenting?
det är många som pratat med dig om min tystnad, jag vet. och jag är så ledsen att du fått höra det på omvägar. jag skulle sagt något för längesedan gud, men jag ville inte. jag pratade med dig om allt annat, men inte hur jag kände egentligen. jag ville inte ha din hjälp. ville inte vara den där hypertaggade jesustjejen som går på tårna i iver för frälsningen. jag trivdes för bra i min fåtölj med min kaffekopp. jag trivdes, njöt, men kom ingenvart. jag har gått fem steg bakåt och jag vet inte hur jag ska kunna få tillbaka det jag hade. lusten. längtan att se människor förstå dig. jag vill resa mig men känner mig baktung. gud. jag ber att du öppnar mina ögon igen. ta mig tillbaka. dra mig närmare, för jag vet inte var jag är på väg längre.
min bön idag gäller mig själv och alla vänner därute som kämpar eller kämpat med viljan, lusten och modet att fortsätta berätta om hur fantastisk gud är. tack gud för ny kraft. för din obegränsade kärlek. tack för att vi inte har något annat alternativ än att stå upp för dig. egentligen. gud är god, vänner. allt gott.
döden kommer men livet är
som liten var jag så besviken över att ingen i min släkt var död. alla andra hade en död farfar eller moster eller åtminstone en liten dö hund. men inte jag, vi hade inte ens en gammal kanariefågel jag kunde sörja. av någon anledning tyckte jag det verkade viktigt och vackert att kunna gå till en grav och gråta en skvätt.
men - när vi köpte akvarium dog plötsligt en av fiskarna. raskt bestämde jag att just den fisken varit min absoluta favoritvän i hela världen. så jag döpte den, tvingade fram några tårar och ringde min bästa vän för att berätta att jag sörjde och bjöd in henne till begravning. sen visade det sig att pappa hade spolat ner fisken i toaletten, så jag snuvades så att säga på konfekten än en gång. jag minns hur arg jag blev. det enorma mysteriet med döden var fortfarande så långt borta. jag ville ju se det, känna det, förstå och ta del av den där stora sorgsna kakan alla åt på.
ett tag var jag livrädd för döden, för mörkret, för att hamna i helvetet, att aldrig träffa min syster igen, att ligga i marken och titta upp bland maskar och jord i all evighet. ett tag längtade jag efter döden - när jag förstod att man kunde få bo bekymmerslös i himlen och bara spela harpa med david and the crew.
jag är 23 år nu och har fortfarande ingen som helst erfarenhet av döden. inte ens en kär guldfisks. men den kommer. den ska drabba mina älskade och mina fiender. alla och mig själv. och ibland gör det mig rädd.
men vem av oss kan med vår oro för döden lägga en enda minut till vår livslängd? vi kommer inte undan slutet. det är skrämmande, enormt och slutgiltigt, men det är inte längre dödsdömt att dö. livet på jorden är ett rassel i godispåsen innan filmen börjar och det riktiga livet får vi se först när vi sluter ögonen. klok person sa: den som oroar sig för att hamna i helvetet är troligen den som inte behöver oroa sig. rädslan tyder ju på ett val att önska vara hos gud, och ingen annanstans.
skjut inte dig själv i foten
Hat vållar fejd, men kärlek skyler alla fel. ordspråksboken 10:12
Må Gud må ge oss blödigare hjärtan, idag och för all framtid.
Amen. syster signe
under-bare gud
nu kör vi igen. ett av det bästa med gud kommer alltid vara att han har timing och kan överraska mig. i helgen lånade jag min pojkväns bil, parkerade den i stockholm och förlustade mig med en vän hela dagen. när jag skulle åka hem var bilnyckeln borta. vi vände ut och in på väskan, den var inte där. jeans, tröjor, jacka - alla fickorna var tomma. tänk om jag glömt nyckeln i låset. i fem kilo panik sprang jag kilometern mot parkeringen och kände säkert tio gånger i fickorna om och om igen. ingen nyckel. framme - och upptäcker att bilen iallafall står kvar. av ren vana, lättnad eller dumhet sticker jag ner handen i jackfickan för att ta upp nyckeln som jag alltid gör. och då ligger den där.
dagens fråga: är det jag som är knäpp eller gud som är cool?
för jag sätter alla mina pengar på det senare.
syster signe
senapskorn
jesus svarade:
- om jag kan? allt är möjligt för den som tror.
markus 9:23
min hund åt upp min kallelse
hej. det är bara jag.
är ni fortfarande kvar?
när någon frågade varför inte syster signe skrev längre sa jag att det bara inte gick. när han frågade varför vi inte ber tillsammans mer sa jag att jag inte visste. när nådig pastorn ringde sa jag att jag kanske skulle gå till en annan församling, men dit gick jag inte heller.
jag har suttit med dålig hållning i en dreglande, dum andlig tystnad de senaste månaderna. livet har bara rullat på som vanligt och jag har rullat med. men så idag insåg jag att det är sant- det jag alltid säger men aldrig tidigare fattat: att hur långt bort vi än springer, finns Gud alltid precis där när vi vänder oss om igen.
och jag tackar gud att han inte ger upp om mänskligheten.
på återseende
syster signe
blivande ökänt ordspråk
tro är inte att känna gud varje dag.
det är att lära känna honom varje dag
.
syster signe
reklam
hej! jag har skrivit tre texter i nya nymret av IKON.
de kan ni läsa om du har en prenumeration av magasinet.
har du inte det är tipset hett att skaffa't.
syster signe
vi älskar kärleken men flyr äktenskapet
vi skriver krönikor i skolan och detta är vad jag skapat.
Som nybliven fästmö har jag hamnat i den kompromisslöst glittrande och krigshärjade världen av bröllopsplanering. Fram till för några månader sedan hade jag bara en vag aning om att den här världen existerade. Innan Ringen levde jag i villfarelsen att bröllopsfester mer var ett nödvändigt ont. Att våra vänner egentligen skulle fira vårt beslut att stå ut med varandra tills döden skiljer oss åt. Nu sitter jag här och närapå drunknar i bröllopstidningar, tårtförslag och ett kaos av strumpeband i oändlighet. Men i mina tidningar hittar jag ingenting om själva löftet som giftermålet går ut på. 200 sidor duchesse och snyftande mammor. Ingenting om äktenskapet, livet efter bröllopet. På sida 35 läser jag däremot hur man skriver äktenskapsförord och försvarar sina saker den dagen vi går skilda vägar.
Idag är bröllopet inte dagen vi berättar för världen att vi hör samman för evigt. Det är inte heller dagen då vi låser dörren till alla alternativ och kastar bort nyckeln. Och det är definitivt inte dagen vi lovar att kämpa oss igenom obetalda räkningar, vinterkräksjuka, flirtande barnvakter och bebisar som bajsar i mina antika Kockumsgrytor. Nej, jag har blivit varse att bröllopsdagen är den ärofyllda prispallen. En skir spetsdröm i marsipan där vår relation skall glittra och skimra i vännernas ögon. Kosta vad det kosta vill. Detta är dagen då min man får prinsessan, halva kungariket och vi lever lyckliga i alla våra dagar…
Alla älskar romantik. Så mycket att bröllop blivit en bransch som håvar in miljontals kronor, där unga par belånar sig upp över öronen för att kunna hyra dresserade apor som serverar champagne. Livet efter bröllopet kommer förr eller senare bli oglamouröst och tråkigt. Men att fortsätta kampen för ett äktenskap utan känslor klassas idag som mer eller mindre meningslöst. Så om fem eller tio år kan jag räkna de återstående fjärilarna i magen och konstatera skillnaden från bröllopsdagen. Där skulle jag kunna lämna allt med mina Kockumsgrytor som jag fick ut från vårt äktenskapsförord. Jag skulle kunna hitta någon ny, och sjuda av lycka igen. Vi kunde planera ett bröllop och sedan lova dyrt och heligt. Men efter ett, tio eller femton år är jag ändå tillbaka vid konstaterandet: känslorna försvann. Börjar jag om då?
Jag kan lova att jag och min man inte kommer leva lyckliga i alla våra dagar. Men vi kommer leva i alla våra dagar tillsammans. Om vi inte hade den inställningen vore det här bröllopet bara en överbudgeterad kväll med ett Ja som gäller tills det roliga tar slut. Jag kommer säkerligen ångra mig och önska livet ur honom ibland. Men trots alla världens motgångar står beslutet och löftet fast. Det är kamp till slutet eller inget alls.
syster signe
eller av hårdplast och fyratumsskärm
"...där kommer ni tjäna gudar som är tillverkade av människohänder,
gudar av trä och sten som varken kan se eller höra, äta eller lukta.
men där skall du söka herren din gud, och du skall finna honom
om du frågar efter honom av hela ditt hjärta och med hela din själ."
5 mosebok 4:28-29
kärlek
syster signe
back to nature
människan är så sjukt bra när det gäller att återskapa minnen. vi har lärt oss att spela in ljud på fil, återskapa rörlig bild på film, vi kan minnas till och med återse ögonblick genom att spara dem som pixlar. allting håller för att återupplevas.
med gud är det fattigare. skröpligt renta. nuförtiden när vi upplever gud sådär så det verkligen brinner i hela kroppen, kan det ändå ta två minuter för minnet av det att vara borta. du vet att det hände, eller, du tror iallafall att det hände... alltså, du tror kanske inte riktigt att det var GUD just men... kanske du inbillade dig alltihop.
innan film, ljudfiler, externa hårddiskar och minnesstickor bevarades minnen i hjärta och hjärna. vi litade på kroppens minne av gud. år 2012 behövs återupplevelse, bevis och oförfalskad fakta i pdf-format för att veta om en upplevelse av gud är sann.
men han litar på din förmåga att uppleva, eftersom han skapade den. så var säker på att det du känt av gud är sant oavsett upprepning. vårda minnena. spara dem långt långt inne där ingen kommer åt. ditt och guds ögonblick ska varken photoshoppas, instagrammas, ändras i format. eller raderas.
peace out
peace within
syster signe
ett stycke reklampaus tack
är hemma hos mor och far den här veckan. det är livsfarligt, mor och far har TV. i min kristligt sköra ovana av den sortens världsliga underhållning blir jag i början förnuftigt chockad av hur äckliga reklaminslagen är "du behöver, du förtjänar, du måste ha"! sen börjar jag känna igen melodierna, le åt de drypande folkskämten, se prylarna i skyltfönstren, höra hur folk skaffar... och sen är jag lika lost som anywho.
be warned. världen är ytligare än vi ens vet.
vi förtjänar varken att ha, få eller samla på hög.
vi förtjänar bara att få kärlek. och att ge bort desto mer.
syster signe
kom loss
var inte rädd för människor. gud är deras skapare och din väktare.
var inte rädd för mörker. gud är ditt ljus och din famn.
var inte rädd för framtiden. gud är alltid din väg och ditt mål.
var inte rädd för ondskan. gud har besegrat den för längesedan.
syster signe
huvud axlar knä å tå
gud har skapat mina sneda fingrar
mina översynta ögon
min skoliosrygg
mitt bekymrade sinnelag
mina knotiga knän
min uppsvullna mage
och min snoriga näsa
och just därför är jag tacksam.
därför är varje del av kroppen
utan och innan
skapad till gudomlig perfektion.
för guds skull
alla de färdigheter Han har lagt ner i dig, finns där för att hjälpa och utrusta de människor som kommer i din väg. en gåva som inte används blir lika användbar som äpplet som föll av, jäste och ruttnade i gräset.
låt inte frukten gå till spillo.
syster signe
om du inte vet hur du ska göra...
... gör som jesus skulle ha gjort.
hur det än må kännas i magen
vet du då att du har gjort rätt.
hav frid i löven
syster signe
skrivkamp
jag har blivit lite rädd för systersigne. inte för att hon stigit ut datorn och hotat mig till livet utan för den där glappande dreglande dumheten som infinner sig varje gång jag skall skriva.
sedan jag började plugga journalistik har meningar handlat om uppbyggnad, inte innehåll. här blir det nu bara skit vad jag än hittar på eftersom jag försöker skriva notiser av bönesvar och uppenbarligen inte riktigt har fått hälen i skon än. för ett tag antar jag att det får halta sig fram med fyndigheter från mig. men gud älskar dig fortfarande. hejdlöst. så långt är jag med.
kram!
syster signe
vad alla borde göra om tidsmaskinen uppfanns
kära tonåriga jag, jag skriver detta för att jag på senaste tiden insett vad jag verkligen behövde höra, kanske främst i den stund du är nu. jag önskar mest av allt att du, unga jag, med ett trollslag skulle se och känna det jag börjat förstå nu, så att du skulle slippa genomlida alla de där idiotiska sakerna du snart kommer göra. jag önskar att du skulle slippa behöva ha panik över storlekar och centimetrar. din kropp är guds hus och förtjänar inte att trängas ner i för små triåker. jag önskar att du skulle säga ajöss till de där människorna du känner dig tvingad att umgås med. ibland får man mer ut av att vara ensam med gud än att må som en skosula tillsammans med folk som inte kan bete sig. jag önskar att du skulle öppna ögonen och se vad som är viktigt i ditt liv. är det vad du ska göra i helgen, eller vad du ska göra i resten av evigheten?
jag önskar att du skulle sluta se dig själv som en felstavning. även att jag vet att du inte tror mig och vill skratta åt att jag tycker du är underbar. och älskade älskade du, även att detta är det absolut sista du vill höra:
det kommer bli bättre. jag lovar.
jag finns här för dig när du är redo
alldeles på riktigt
KRAM!
