jag vill vara en av dem med råtro, en freakin radikal monsterkristen med blood and fire. det ska inte gå en kvart utan att jag ränner ut på stan och ber gud hela en blind och sedan skriker omvänd dej och döper människan i stadsfontänen. allt ska jag göra utan att ta åt mig äran, och snart är hela bygden frälst. hade jag tänkt.

 

men det är jag inte. jag är jätteinte sån. jag försöker inte ens vara det längre - nu har jag närapå förlikat mig med mitt öde: att förbli feg och tråkig. jag uppsöker sjukhus när det gör ont, skaffar länsförsäkrningar när jag är orolig, ringer en vän när det är jobbigt och glömmer tacka gud när livet leker.

 

en bekant gammal farbror med svår sjukdom var rosenrasande för att någon sagt: om du hade mer tro för vad gud kan göra skulle du snart bli frisk. när han berättade det jag vart jag nästan sur tillbaka för jag tyckte det var ju så också.

 

gud är vårt fria alternativ. i bibeln blir jag aldrig uppmuntrad att gå till en läkare när jag är sjuk eller söka tröst hos andra när jag är ledsen. gud är lösningen vi har tillgång till, vår tro är förutsättningen för att nå den. en liten skopa mer radikal monsterkristenhet vill jag ha. nu.

 

tack och hej, syster signe

 

 

hade pianostämmaren på besök. det var bland det mer stimulerande jag varit med om. förstå grejen att sitta och lyssna på hur de skrumpna tonerna som stört oss så länge svajade till och drogs om till klinisk perfektion. snubben hade full koll och jag hade inte en aning. och resultatet av att låta nån annan göra jobbet blev såklart splendid.

 

nu slås jag av en fantastisk föraning att jag, att du- kan bli finstämd på det ostämda av gud - om vi vågar släppa taget om oss själva. dude. vilken underbar underbar tanke.  gud, när kan du komma?

 

peace- syster signe

 

kära gud. jag vet inte varför. i fyra månader har jag bara varit utan lust. just som jag minns tonåren, kommer du ihåg den tiden, gud? innan allt hände, innan dig. men den här gången var det så annorlunda... jag visste ju om dig gud, men jag ville inte berätta mer om dig, ville inte smitta människor med min tro. jag har haft lust med allt annat, bara inte att stå för dig.

 

jag har inte velat prata om dig, har inte velat bry mig om dem som söker efter dig, jag har inte skrivit, inte stått upp för dig, jag har kompromissat och jag var bara tyst. kunde du känna min olust? kunde du känna hur jag samtidigt tyckte att det gjorde absolut ingenting?

 

det är många som pratat med dig om min tystnad, jag vet. och jag är så ledsen att du fått höra det på omvägar. jag skulle sagt något för längesedan gud, men jag ville inte. jag pratade med dig om allt annat, men inte hur jag kände egentligen. jag ville inte ha din hjälp. ville inte vara den där hypertaggade jesustjejen som går på tårna i iver för frälsningen. jag trivdes för bra i min fåtölj med min kaffekopp. jag trivdes, njöt, men kom ingenvart. jag har gått fem steg bakåt och jag vet inte hur jag ska kunna få tillbaka det jag hade. lusten. längtan att se människor förstå dig. jag vill resa mig men känner mig baktung. gud. jag ber att du öppnar mina ögon igen. ta mig tillbaka. dra mig närmare, för jag vet inte var jag är på väg längre.

 

som liten var jag så besviken över att ingen i min släkt var död. alla andra hade en död farfar eller moster eller åtminstone en liten dö hund. men inte jag, vi hade inte ens en gammal kanariefågel jag kunde sörja. av någon anledning tyckte jag det verkade viktigt och vackert att kunna gå till en grav och gråta en skvätt. 

 

men - när vi köpte akvarium dog plötsligt en av fiskarna. raskt bestämde jag att just den fisken varit min absoluta favoritvän i hela världen. så jag döpte den, tvingade fram några tårar och ringde min bästa vän för att berätta att jag sörjde och bjöd in henne till begravning. sen visade det sig att pappa hade spolat ner fisken i toaletten, så jag snuvades så att säga på konfekten än en gång. jag minns hur arg jag blev. det enorma mysteriet med döden var fortfarande så långt borta. jag ville ju se det, känna det, förstå och ta del av den där stora sorgsna kakan alla åt på.

 

ett tag var jag livrädd för döden, för mörkret, för att hamna i helvetet, att aldrig träffa min syster igen, att ligga i marken och titta upp bland maskar och jord i all evighet. ett tag längtade jag efter döden - när jag förstod att man kunde få bo bekymmerslös i himlen och bara spela harpa med david and the crew.

 

jag är 23 år nu och har fortfarande ingen som helst erfarenhet av döden. inte ens en kär guldfisks. men den kommer. den ska drabba mina älskade och mina fiender. alla och mig själv. och ibland gör det mig rädd.

 

men vem av oss kan med vår oro för döden lägga en enda minut till vår livslängd? vi kommer inte undan slutet. det är skrämmande, enormt och slutgiltigt, men det är inte längre dödsdömt att dö. livet på jorden är ett rassel i godispåsen innan filmen börjar och det riktiga livet får vi se först när vi sluter ögonen. klok person sa: den som oroar sig för att hamna i helvetet är troligen den som inte behöver oroa sig. rädslan tyder ju på ett val att önska vara hos gud, och ingen annanstans.

 

Hat vållar fejd, men kärlek skyler alla fel. ordspråksboken 10:12

 

Må Gud må ge oss blödigare hjärtan, idag och för all framtid.

Amen. syster signe 

 

nu kör vi igen. ett av det bästa med gud kommer alltid vara att han har timing och kan överraska mig. i helgen lånade jag min pojkväns bil, parkerade den i stockholm och förlustade mig med en vän hela dagen. när jag skulle åka hem var bilnyckeln borta. vi vände ut och in på väskan, den var inte där. jeans, tröjor, jacka - alla fickorna var tomma. tänk om jag glömt nyckeln i låset. i fem kilo panik sprang jag kilometern mot parkeringen och kände säkert tio gånger i fickorna om och om igen. ingen nyckel. framme - och upptäcker att bilen iallafall står kvar. av ren vana, lättnad eller dumhet sticker jag ner handen i jackfickan för att ta upp nyckeln som jag alltid gör. och då ligger den där.

 

dagens fråga: är det jag som är knäpp eller gud som är cool?

för jag sätter alla mina pengar på det senare.

 

 

 

syster signe