egoboo
höjden av egoism är att aldrig se längre än tillbaka på sig själv.
att tro att allt är ditt fel
att tro att alla tycker illa om dig
att tro att allt som sägs är bakom din rygg.
allt i världen handlar inte om dig. ta det som en komplimang. det innebär att du inte behöver oroa dig för allt du ser, för det har inte med dig att göra. så låt det du vet är ditt bekymmer vara ditt bekymmer, och resten kan du vackert be fara åt pipsvängen.
kram syster signe
brev från kolonien
fäst dig inte vid hans utseende och hans resliga gestalt
– honom har jag förkastat.
herren ser med andra ögon än människor:
människor ser till det yttre,
men herren ser till hjärtat
mvh gud
fridens,
syster signe
w00000t
igår gjorde jag lite reklam på en facebooksida där man brukar uppmuntra varandra. sålunda tänkte jag länka gårdagens blogginlägg, som ju eventuellt kunde tänkas vara uppmuntrande för någon. följande skrev jag:
jag har lagt upp länkar typ fem miljoner gånger här, och kanske har nån handfull klickat sig in. men när man välkomnar folk som känner sig värdelösa, ja då exploderar statistiken. jag har väl aldrig känt mig så sorgsen i hela mitt liv. fy sketan gud nu får du göra någonting för sverige.
syster signe
KLAPPKLAPPKLAPP GUDTYCKEROMDEJENDÅÅÅÅ PLOPP!
nu ska här pratas lite om mig själv, men inte om mina skor eller mitt nya läppglans utan om min nya skola. jag har som eventuellt bekant bytt bana i livet och börjat med journaliststudier efter åren som församlingsfjant. att sitta i skolbänken igen är lite som jag beskrev det för någon häromdagen. jag känner mig som en sexåring med ny för stor skolväska, vågar ingenting, kan ingenting, och blir överlycklig varje gång jag får lära mig något nytt. fantastiskt kul. tyvärr innebär skolbänken också att jag tvingas kriga mot en av mina svagheter: oförmågan att ta emot kritik. som föreställas kan är detta en relativt värdelös egenskap att besitta som journalist där man dagligen opponerar på varandras texter. därför har jag planerat att övervinna detta. såsmåningom.
hittills har jag mest bara fascinerats av hur mycket jag behöver gud i vardagen, utanför kyrkan, när jag måste påminna mig om att jag är älskad som jag är och inte för det jag gör, inte värderat i mina stavfel, mina felaktigt placerade meningar eller dåliga intervjufrågor. hur sketan klarar man sig utan gud, ja det undrar jag.
syster signe
ordpolisen rycker ut
dagens svenskalektion.
1. man kan inte säga att någon är för eller bara lite kristen. ej heller att någon är väldigt eller bara lite kristen
2. det är nämligen språkligt omöjligt och bannlyses härmed för all evighet
kristen är någon som är förändrad och berörd av gud.
för mycket eller för lite av något kan man vara, men inte kristen. hur pass berörd någon är av gud har ingen annan koll på förutom gud och vi själva. så skall man jämföra någons nivåer i kristenhet får du antingen försöka vara gud, eller dig själv. obs var försök inte vara gud
syster signe
som om detta var slutet
det finns en gammelsvensk blaffig klyscha som lyder: lev varje dag som om det vore din sista. sålunda har dessa ord fått mången människa att kasta sig utför stup i gummisnoddar, resa nio-åtta varv runt jorden och fråga chans på otaliga stiliga klasskamrater.
fast det jag tror man menade var ju något annat. kanske att kasta skyggheten, att slänga ut skamlöst fri kärlek till alla du älskar. säga förlåt till den du hatar. ge tillbaka vad du tagit. göra upp med det som gnager. och sätta dig i solnedgången med en glass och tacka gud.
TESTING TESTING DETTA ÄR DIN SISTA DAG I LIVET.
go for it / syster signe
vem är jag utan mina blommiga kaffekoppar
sitter just nu på gudstjänst och blir uppläxad av nådig pastorn i en predikan om pengar och girighet:
guds skapelse, plommonträdet, ger inte bara av sin frukt utan till och med släpper ner den till marken om ingen kommer och hämtar den.
guds andra skapelse människan, inte bara håller i sina pengar utan låser dem till och med inne för att ingen ska kunna ta dem.
syster Signe
mitt
jag var tolv år och ville ju bara ha en freestyle. jag ser mig runt och inser att jag nog har precis allt. jag funderar milt och stilla: vem behöver egentligen en mjölkskumsvisp och elva par skor? sen tänker jag här nu plötsligt att jag måste skänka bort allt, till vem som helst, inte bara sådant jag inte använder utan allt. men så sticker det till och tanken suger fast i mina saker och jag lugnar min inre revolutionär med att jag förtjänar mina prylar. jag har ju arbetat för pengarna.
även om vi aldrig kommer erkänna det så vet vi att bibelordet inte existerar där det står: det är okej att lägga pengar och saker på hög om man bara kan hantera det. jag hittar då iallafall inte det någonstans.
syster signe
ett aningens bättre alternativ
stackars måndag
fredagsmys. om det så äre sista jag gör. kristen eller ej tycker jag det vore ett hejdundrandes slöseri på ditt liv om du ska leva efter en chipsfabriks livsfilosofi istället för guds: lev varje dag. och screw you olw. obs jag är inte säker på att gud skulle sagt precis exakt så men nästan.
syster signe
du blir nu vidareskickad
jag saknar min egen blogg, men hinner inte in här, så jag hoppas ni läser om allt som händer på frizonbloggen där jag huserar fram tills söndag!
fre å kärlek
syster signe
tjatjabloggen
OBS! håll i köttet nu, ty detta är ett inlägg av en smula självupphöjande natur!!
1. om du sitter och håller på en liten peng finns nu senaste numret av IKON1931 ute, i vilket jag lyckats sno åt mig ett par rader uppmärksamhet under ämnet facebookagg!
1. om du sitter och håller på en liten peng finns nu senaste numret av IKON1931 ute, i vilket jag lyckats sno åt mig ett par rader uppmärksamhet under ämnet facebookagg!
2. idag åker jag till vidare mot frizon, under festivalen bloggar och skriver jag för nästa nummer av IKON. jag fläskar troligen mest omkring på området så vi kanske springer på varann i leran. detta blir spännande. jag har aldrig varit på kristen festival förut. jag var för cool för sånt i min yngre ungdom -paus för dunk med huvud i vägg- men nu ska här tas igen förspillda tonår!
guds välsignelser
syster signe
om jag hade ett band skulle vi heta the donut scaled potatoes
det är omöjligt att vara kristen utan att någon gång hamna på en predikan som nämner munken som skalade potatis för gud. (härom följer en förklaring för hedningarna:) en munk blev satt att göra det värsta slabbarbetet i klostret, men bestämde sig för att vid varje potatis skulle han prata med gud, be, tacka och jobba på sin gudsrelation. sedan i predikan kommer det där att man också kan borsta tänderna för gud, tvätta bilen eller kopiera papper...
det gör inget att vi hört den tvåhundra gånger, för nu kan man göra nåt åt saken.
syster signe
öy du!
mika 6:8
attitydövning
gör dig inga förhoppningar, så slipper du bli besviken
gustav svensson
förvänta dig alltid det bästa. ifall att det inte blir så har du bara varit glad i onödan
smart tjej
you pic,
syster signe
kristna bajsar också
jag får magkatarr, migrän och hål i tänderna. gråter, snorar ner mig själv och andra. jag kan vara en riktig ögontjänare. tycka synd om mig själv. önska att precis allt vore annorlunda. jag är självisk. får panik, jag kan bli arg och avundsjuk. sårar, ångrar och sviker. en alldaglig människa. kantstött och urgröpt, omformad och lappad. mörka hemligheter, hemska minnen, fula drömmar.
jag gick förr med villfarelsen att en god kristen förebild är stark och tålig, stabil och robust. en som kan ta lite skit, och inte vacklar i vinden. så. för att ta det säkra före det osäkra berättade jag ungefär ingenting negativt om mig själv alls. nu undrar jag om det inte är just så vi kristna fått vårt dåliga rykte: att vi försöker vara så krampaktigt starka och stabila att det bara blir glättigt, pretentiöst och falskt. och där går vi och tror att folk ska se på oss att vi har något mer, när det där Mer drunknar i ett lager drypande tjock och vidrig sirap.
jag blir så trött
på hela skiten ibland
syster signe
blinda ögon vet istället
2 korinthierbrevet 5:7
när gud inte helar. när jesus håller tyst. när helig ande just inte verkar infinna sig. när inget känns. när inget berör. när allt är tomt kallt mörkt och tyst. då lever vi i tro. utan att se. för vi vet. att gud förfarande: är.
all kärlek
och en ny näve tro
syster signe
en annan del av bibeln
öppna inte munnen för ofruktbart prat utan säg bara sådant som tjänar till att bygga upp där det behövs, så att det blir en välsignelse för de som hör på. efesierbrevet 4:29
en gång för två år sedan läste jag detta för första gången och tog det som en grov förolämpning från jesus eftersom jag pratar ganska mycket. då jag dessutom är lite drama queen-ish bestämde jag mig för att ha en helt tyst dag för att visa gud att jag visst kunde lägga band på mig själv.
så jag genomled en dag utan prat. jag satt med, umgicks, lyssnade, utan ett ljud. jag började höra hur jag formade orden i huvudet, och sorterade in dem i "bra & nödvändigt", "ganska dumt att säga" och "skjut mig varför sa jag så!". skrämmande resultat vänner, skrämmande.
jag råkade såklart prata efter lunch, men på kvällen visste jag att jesus hade rätt. att allt vi säger som bara är utfyllnad av tystnad skulle fylla stadsbiblioteket. att det är bra att vara tyst ibland. att en tystnad varken sårar eller förstör, medan ogenomtänkta ord kan ruinera ett liv.
syster signe
harry och jag vi är goda vänner fastän mycket olika
varje sommar går vi in i det man i min familj kallar för harrypotterkoman. symptomen är en fullständig avskärmning från verkliga sociala sammanhang, med undantag för enstaka psykotiska avbrott då man måste hämta mer mat. och så går det till fram tills sjunde boken är plöjd, följt av en veckas apati för att böckerna tog slut. igen.
är man kristen och osunt intresserad av hogwarts får man ibland stå tills svars för att magi är ont och mörkt. ack sant, men här kommer nu min botgöring och beviset för att alla människor i hela världen ska läsa om harry utan dåligt samvete!
obs bara en liten nördvarning (på hela det här inlägget faktiskt).
harrys mamma lily offrar sig, och dör för att harry ska överleva. kärleksoffret beskrivs som den djupaste magin av alla och knyter ett magiskt band som gör att voldemort inte längre skada harry. döden kan inte vistas i närheten av något så kärleksfullt. känns det igen?
harrys mamma lily offrar sig, och dör för att harry ska överleva. kärleksoffret beskrivs som den djupaste magin av alla och knyter ett magiskt band som gör att voldemort inte längre skada harry. döden kan inte vistas i närheten av något så kärleksfullt. känns det igen?
på lilys gravsten står "den sista fiende som förintas är döden" vilket kommer gerade aus bibeln och syftar på att gud dog för sina barn för att vi skulle kunna leva för evigt, att döden inte finns mer, att ondskan, döden och djävulen är besegrad. vilket sammanträffande.
när voldemort tränger sig in i harrys medvetande och kropp tänker harry plötsligt på de han älskar och då slits de isär eftersom djävulen, förlåt jag menar voldemort inte kan vara där det finns kärlek.
voldemorts bästa vän är en orm som lyder hans befallningar ...
harry offrar sig till slut för alla sina vänner, dör, men återuppstår, och voldemort kan inte röra någon av dem.
wingardium leviosa, gott folk!
syster signe
a cowards tale
när jag var ung hade jag en gång en period då jag fotade hemlösa jag gick förbi. möjligen var det ett försök att spegla världens orättvisor, människans förfall, eller bara ett exempel på lite omoralisk sextonårig kreativitet. jag vet inte.
när jag blev lite äldre och fick veta att man skulle ge den utsatte husrum och kärlek blev jag fundersam och gjorde som nittio procent av resten av oss kristna idag: bestämde mig för att det där med gatuevangelisation är inte min gåva. jag är ju mer en sån som sjunger i gudstjänsten eller bjuder hem någon på fika.
för ett gäng år sedan började man göra olika tester för att förstå vilka som är ens gåvor för att kunna använda dem för gud. det jag ogillar med dessa är att ett sådant testreslutat alltid innebär att man trampar in sig i ett fack för att slippa göra sånt som man är för feg för att testa. min vän jobbar till exempel mycket med street church och är ute varje helg för att prata om jesus med fulla kids. jag plågas av skräck och obehag och tänker pjuh vilken tur att jag inte är så evangeliserande i min personlighet utan bättre sjunger i gudstjänsten eller bjuder någon på fika.
att hitta sin gåva är ett sätt att blomma ut och våga mer. inte slafsa ner sig till midjan i sankmarken. det handlar inte alltid om vilken som är ens största gåva. även om den är att predika eller be för sjuka. är man kristen har man som uppdrag att alltid se vem som behöver kärlek och prata om sin tro. vi måste se utöver våra gåvor och vår mänskliga potential och ha blind tro för vad gud kan göra genom oss istället.
till sist. en av bilderna på mina hemlösa, för att påminna oss om vad vi aldrig mer ska gå förbi.
VERKSTÄLL
