att komma hem är för mig en av de största gåvorna i livet. hem till mina egna saker och min egen oreda. fast jag har förstått att hem inte nödvändigtvis är där vi sover eller förvarar maten i ett kylskåp. hem är mig hellre där jag slappnar av och kan sprida ut tankarna ifred, där det är glädje och där värmen inte kommer från ett element utan ur känslan av trygghet. sådana ställen är sjukt speciella och jag tycker att jag hittat några riktigt bra.

ett av dem är i den djupaste delen av hjärtat där jag brukar leka att jesus flyttat in i ett litet rött hus. jag hälsar på där och varje gång är det samma sak. han öppnar alltid dörren med ett hojt av glädje, han lägger allt åt sidan och bjuder på rabarberthé, han lyssnar alltid när jag berättar och säger sanningen om det jag behöver höra. om jag ber att få något ger han mig det, utifall det inte är något helt värdelöst som jag ändå inte kan hantera för då säger han nej. han ber mig aldrig gå hem igen för att han måste kolla på idol, han är aldrig anklagande när det gått alldeles för lång tid sedan vi sist sågs. och bjudburkarna är alltid fulla.

alla gånger jag hittils besökt norrland har jag känt mig som en oinbjuden gäst, en dåligt och för tunt klädd smålänning i den iskalla ekande storheten ... här var för klart, för lugnt, för fulländat. det kändes som en ynnest att ens få tillträde, som vore jag en skitig gris i den ädla svanflocken.

men när jag kom hit den här gången var någonting förändrat. kanske var det jag, för allt här verkade likadant som förr. trots det kändes portarna vida, vägarna tycktes öppna och hjärtat så lugnt. det är väldigt sällan som jag verkligen njuter, särskilt av natur och ensamhet. jag får oftast räkna mig lugn genom tystnad för stillhet gör mig bara rastlös. men den här veckan susar vinden för att jag ska lyssna till den, bergen omger mig för att jag ska se på dem och luftens frihet pulserar på något vis för att jag ska andas den. och allt annat än att tacka gud för hans skapelse känns ju befängt.

kvar över sju imorse


allt gott
syster signe

där du är, är gud också

nu far jag på läger! den här gången blir jag borta till fjälls en vecka för att bildas i den ädla skidkonsten! så har vi också tänkt banka lite extra med bibeln i huvet på alla undomar eftersom det trots allt är sånt vi kristna gör på läger. jåodå shu så det blir fintde. och norrländskan sitter i också, det är ju nästan för bra.

 

minne ur konversation:
- hur kan du tro på gud som är så smart!? det är verkligen synd på en så begåvad tjej
- t-tack...

vad jag skulle ha svarat:
en smart person kan analysera hur gammal jorden är och konstatera att gud inte kan ha skapat den, rabbla argument för att jesus bara var en människa och till slut fastställa att alla kristna är korkade. men om du än är hyperintelligent eller dum som ett träsktroll och får uppleva gud, får se när han helar på riktigt och får känna hur verkligt han ändrar och berör dig, så är du körd. logiken blåser omkull och vetenskapen har inte en chans.

jag tror på att solen går upp imorgonbitti för jag har sett det hända varje dag i 22 år, och jag tror på gud för att jag sett saker ske, upplevt det fysiskt och blivit förvandlad i hjärtat sedan jag vände mig till honom. jag, som är så smart och begåvad. tack för komplimangen förresten, nu ska jag gå och be för att du ska bli frälst och berörd hejdå.

hans ögon tindrar när han pratar om timmerhus och bromsaxlar, men fullkomligt lyser när han vinner i snöbollskrig. han är nästan lika dålig förlorare som jag men låter mig ibland vinna så det gör ingenting. han håller alltid koll på var jag lagt mina saker och väger från fot till fot när jag ändå blir sen. han kan inte hålla sig för skratt, men när han försöker rycker det i ena mungipan tills han bryter ihop och skrattar så det skallar. han är en sån som tar över handduken när värden står kvar i köket med disken, och den som väntar i hallen när man knyter skorna och alla andra redan gått i förväg. bilder av honom gör honom aldrig rättvisa och ett sms märkt med hans namn gör mig varm. han lyssnar alltid färdigt när det hjälper, och har vett att bryta in när det behövs. han är lugn när det är stormigt, och galen när det är tråkigt. ingen annans ord är sanna på det sätt som när han lovar något och ingen annan får pulsen att landa som han. han läser mitt liv som en öppen bok och uppmuntrar mig ändå att fortsätta skriva vidare på den.

ikväll har jag flängt runt på tessinskolan i nyköping med några av mina ungdomar. de ville gärna göra något för sin skola till alla hjärtans dag, så i afton har vi jobbat på träningsvärken med sax och tejprulle. jag måste säga att jag är väldigt bra på sax och tejprulle och att finare ungdomar än mina har di inte i hele småland, jag är så stolt att kindmusklerna värker. här ser ni kvällens resultat.

 

jag vet inte vilket av allt detta som var bäst, när linnea ringde och sa att det blir av, när emma och mamma tina spontant kom förbi och hjälpte till, när julia sa oooj jag har nog skrivit värdeful på alla mina, när någon skrek att det var fem minuter kvar till larmet gick, när lydia sprang genom korridoren och hulkade av skratt eller när vi bad för hela skiten utanför skolan. vad kan gå egentligen gå fel en sån här kväll. man kan ju bara innerligt hoppas på detta.

bamsekram!
syster signe

igår var vi på bröllop i dalarna. jag har inte varit på så förskräckligt många bröllop och då blir det ju lite extra nervöst innan. vi repeterade dock bordshyfset på vägen upp och enades om att man ska stoppa maten i munnen och pussas när folk plingar i glasen och sen ordnar sig väl resten av sig självt.

du har hört hundra gånger att gud älskar och älskar och älskar, att gud tycker du är så vacker och perfekt, att gud ser det bästa i en blaha blaha. men jag undrar lite, för vad bryr man sig egentligen om det när man till exempel ligger sjuk och äcklig i sängen och ser ut som en vandrande bakteriehärd i pyjamas? föga hjälper det väl då att gud tycker att jag är fin!

men om rockikonen skriver en kärlekssång till mig och sjunger den för hela världen, om konstnären målar en tavla av mig som bli mer populär än självaste monalisa, om barrack obama har en t-shirt med mitt namn på, om tyra banks säger att jag har fina kindben och jag slutar som topmodel2012, om jag har tretusensexhundrafemtiosju facebookvänner...

då kan vi minsann tro på att vi är fantastiska och värdefulla. men när gud skapar en kropp, en själ och en ande av ren och skär kärlek åt bara mig, välvd i detalj med miljarder celler på rätt plats och varje hårstrå är räknat, då är näsan ändå lite för stor och magen för fet och ingenting är man värd, typ max två likes.

någonstans har vi lärt oss fel. gud har ju för sketan skrivit en love me tender bara för dig, han bär inte bara en t-shirt med ditt namn utan går omkring med det inpräntat i pannan, han säger att dina kindben är de vackraste han hittils skapat, och han är din vän som trycker gilla varje gång du blinkar. han älskar att du är.

jag tycker det är bedrövligt när kristna kändisar glömmer bort sin tro på jesus i tv-flimret. den enda som öppet vågar säga sig tro på gud är ju typ carola. igår lärde jag att richard sjöberg, martin timell, lars leijonborg och paulo roberto är bekännande kristna. jamenså goddag bröder, vad trevligt! men varför har jag aldrig hört det förut, utan får läsa mig till det i tidningen KYRKNYTT av kristna för kristna som alltså inte blir till glädje för någon som inte redan har det tryggt med jesus! ska man behöva leta sig fördärvad för att hitta er? och när man väl hittar er, vågar ni vara förebilder då eller ska ni bara gå med på att tala om er tro när ni blir inbjudna att medverka i bingolotto?!

slut på kurragömma, det är fritt fram. tack å hej.

fick än en gång frågan om varför kristna måste fara på gudstjänst i tid och otid! av denna fråga kom jag fram till tre svar och man kan välja vilket man vill eller allihop om så önskas